Jukolareferat

 2018-06-18 | Tävling | axel olsson

För första gången sedan 2006 hade IF Hagen ett lag på startlinjen på Jukola. Lag 1342, bestående av Marcus Carlsson, Filip Karlsson, Daniel Bogren, Mars Karlsson, Emma Kindbom, Anders Kindbom och Axel Olsson. Namnen i sträckordning.

Flertalet av våra löpare som tränar flitigt och brukar springa i ett förstalag hade redan fullt upp i helgen med att fira att de klarat av hela 13 år i skolan med en avslutande tid på gymnasiet. Grattis till er grabbar. Men deras platser fylldes upp av ett par glada gubbar i sina bästa dagar+ Emma som gjort ett fantastiskt jobb både på sträcka 5 och som organisatör. Alltså hade inte laget som målsättning att slå någon specifik placering eller liknande. Vi skulle ge nästa års lag ett bättre startnummer än det vi besatt och ha grymt kul på ett riktigt roligt evenemang!

22.59 lördag kväll, när Marcus väl stod på startlinjen förstod han innebörden av vårat mål (att ha ett bättre startnummer nästa år) bättre än någon annan. 190 cm lång och så långt hans ögon kunde bevittna var det endast rival-löparnas baklober han kunde se. För Marcus del var det att vässa armbågarna och sänka sin sympati de första minutrarna av loppet. Vad åskådarna kunde bevittna kom han likt en ångvält på innerkanten och passerade nog åtminstone de flesta av de 1300 löpare som stod framför honom redan till startpunkten.

80 minuter senare stämplade Marcus i mål med alla kontroller tagna i rätt ordning. På andra sidan växlingsplanket stod Filip redo att ge sig ut i natten. Och det gjorde han bra. Klubbens stabilaste och just nu bästa löpare gjorde jobbet och tog även han alla kontroller i rätt ordning och sprang även om 127 andra lag i skogen och fick en sträckplacering topp 100. Starkt.

Nu var det Daniel tur. Artonåringen som brukar få uppleva sina drömscenarion på stafetterna dryga 10 meter bakom någon jävligt duktig finsk löpare hela långa banan. Men vad Daniel inte visste var att denna gången skulle bli något alldeles extra. Slug som han är springer han mot startpunkten lite lugnare än vanligt i hopp om att det ska komma just någon jävligt duktig finsk löpare redo att ta agera lok för han. Lyckligt lottad behövde han inte vänta mer än någon minut innan IF Hemmings tredjesträckslöpare springer förbi i 2.45 min/km och Daniel hänger glatt på i vinddraget. Men Daniels lycka varade inte längre än ett par minuter innan hans lampa började blinka och strax därefter slockna. Lampan hade gått sönder och där stod Daniel; 02.15 mitt ute i den djupaste av finska skogar utan lampa, hela 12,5 km kvar av banan att springa. Hur löser man detta tro? Jo, det är ju trots allt Jukola, världens största orienteringsstafett och då är man inte ensam i skogen. Så Daniel väntade in en större grupp löpare och sprang sitt lopp i ljuset av andra löpares lampor. Efter att ramlat runt i blåbärsriset under 90 min tackade Daniel sina medlöpare hjälpen innan det var dax att springa ifrån klungan på upploppet och växla över till Mats. Daniel kom tillbaka till tältet som godkänd med 23 inplockade placering och förklarade sitt äventyr och visade upp hans tionde kilometer under loppet som hade sprungits på sjuka 3.30 min/km.

Mats. Mycket möjligt att det är just han som faktiskt springer mest av alla i klubben då han vanligtvis ägnar dagarna långa åt ultralöpning. Det är ju nästan som orientering, fast utan karta dock. Och det kan vara just den sistnämnda detaljen som gjorde utslag. Mats var inte riktigt nöjd, men han förde ändå vidare kavlen som godkänd så alla vi andra var fullt nöjda!

Efter Mats var det nu Emma som gav sig ut och skulle ge skogen en kamp. Emma vs skogen, 1-0. Livet rullade på för IF Hagens Jukola lag ända tills Emma skulle växla över kartan till sin far Anders. För när Emma väl befann sig vid växlingsplanket fanns ingen där att ta emot kartan. Men efter nån minut dök Anders upp och gav Emma kommentaren: ”vad snabbt det måste gått på slutet”. Och det citatet är det fler omsprungna män som säkerligen kan intyga må jag lova.

Nu var det inte långt kvar och Anders var ute på sträcka 6 av 7 och kampades mot skogen. Men Anders begick ytterligare en kamp. En kamp mot klockan. För om Anders skulle klara av att springa 2 minuter snabbare än den idealtid han själv satt upp innan skulle Axel på sista sträckan slippa omstarten. Likt en gnu kämpade Anders men tyvärr, klockan vs Anders, 1-0. Axel fick ställa sig i omstart, men det gjorde ingen besviken.

Väl i omstarten stod Axel taggad på sin 15 km långa utmaning. Men ordet utmaning är en underdrift. Det blev snarare en kamp för överlevnad. Men tillslut sprang han om sista man på upploppet med livet i behåll efter ett mycket väl genomfört lopp.

Hela laget stod nu som godkända på plats 362. Alla nöjda. Men som många av er mer rutinerade löpare som läser detta kanske vet är Jukola så mycket mer än en stor orienteringsstafett. Det är även årets kanske fetaste partaj på färjan tillbaka mot Sverige. Men till lagets ungkarlars besvikelse visade det sig att 95% av alla lag åkte från Helsingfors medans vi åkte från Åbo. Så historian om någon storslagen fest är något ni förhoppningsvis får läsa om till nästa år. Tack för denna helg!


/Jukolalaget genom Axel O


« Tillbaka